Bilder tagna av bl.a Tina, och i princip av dom flesta som varit med på konfan. typ.
 
Var ska jag börja? Fjällkonfan har verkligen varit en upplevelse. Händelserik och väldigt annorlunda resa kan man säga. Är verkligen så glad att Sofi tjatade på mig att jag skulle ta fjällkonfa i 7an för om hon inte hade varit så envis, hade jag missat det här. Det hade väl gått att leva med också men jag är så glad jag fick uppleva dethäroch få ett minne för livet istället. Det var trots allt värt alla dom där tråkiga gudtjänsterna, ursäkta men det är sant. 
 
Var verkligen skeptiskt för dethär innan vi for iväg på lägret redan förra hösten på upptaktslägret och nu innan vi for i somras. Men som jag sa när vi hade tal på konfirmationen i kyrkan "Under den här konfan har jag inte bara lärt mig och gud utan även att det är viktigt att ha en bra gemenskap och att det är okej att ha tvivel, för det har vi alla." För tvivel kan jag verkligen säga att jag hade under lägret. Har uppstått så mycket känslor som bara kommit från ingenstans och det tillhör väl när man far iväg på konfa läger. Jag har fått så mycket mer förståelse för allt det här och det har verkligen varit en ögonöppnare. För jag kunde verkligen nada om kristna innan jag började konfan. Hade även så mycket fördomar. Det känns och jag vill det ska vara sant att jag har förändrats som människa på insidan under den här tiden. Kanske inte så dramatiskt eller så att det syns på något vis men det känns bra på något sätt, som bara jag kommer känna av liksom. 
 
Sen har jag även lärt känna människor som jag inte kände innan och människor som jag trodde jag kände men insåg att jag inte gjorde det fören under lägret. Tycker det är så kul att lära känna människor bättre så det var riktigt kul. För när man är med varandra och träffas 24 timmar om dygnet i ca 10 dagar hinner man verkligen känna personer på ett annat sätt, än tex i skolan. Tycker våran konfagrupp har haft bra gemenskap, såklart har väl det bildats grupper och splittras då och då men i stor helhet tycker jag vi varit mest som en helgrupp. Det har även diskuteras så mycket frågor som gjort att man fåt tänka om, om mycket här i livet och inte bara om gud. 
 
Andakterna, både morgon och kväll har varit så sjukt mysiga. Att bara sitta och sjunga låtar tillsammans, lyssnat när dom läst något från bibeln eller spelat gitarr. Det har varit så mysigt men det går liksom bara förstå det om man upplevt det själv skulle jag vilja säga. Kan låta jättesmörigt när jag berättar om det men det är verkligen det. Dock har morgon andakterna alltid varit lite segare när man nästan nyss klivit upp och är morgontrött, men det har fortfarande haft sin charm. Kvällarna har varit då det mest varit mer känslosamt och det uppstått mest känslor. Det är någonting jag kanske inte kommer få uppleva igen med alla dom människorna någon till gång i livet♥ Sorgligt nog, men för att börja avsluta det här inlägget vill jag bara säga att jag ångrar inte jag tog konfirmation. För det har gett mig så mycket, även massa "redskap" att ha senare i livet, har även lärt känna mig själv på ett annat sätt och såklart kommit nära fler personer. Så om du funderar på att gå konfa tycker jag absolut du ska ta chansen, för efter det kommer du inte ångra dig, det kan jag nästan lova.